Känslan när unghästen som var så förbenat hopplös i vintras att jag helt enkelt lät Talle ta över fostringen i ett halvår, plötsligt kan gå som folk, stå i stallet som folk, bli sadlad som folk, och bli riden som folk!
 
"Det här var väl ingen big deal" sa Arthur. "Utom bett, det kan du glömma. Repgrimma blir bra."
"Den där Talle är lite långsam bara - jag kanske ska gå först nästa gång?"
 
Kärleken, tacksamheten, svämmar över. Vi var ett så himla bra team allihopa i helgen, Talle, min vän Therese, Arthur, jag, och idag även min trygga "född till hästproffs"-sambo. Det blev inga konstigheter liksom. Bara upp och sitt, ut och rid.
 
Att bilderna ser ut som dom gör är för att min kära sambo även höll i fegsnöret.
 
 
 
 
Lite prylnörderi-info:
Sadel: Sensation Ride English Trail, i Sverige kallas den ofta G3
Stigbyglar: Barefoot
Sadelgjord: Cheval
Pad: Barefoot Physio med egna inlägg av viskoelastiskt skumgummi ca 2cm
Schabrak: Pessoa
Tröja: Nostalgitröja från min tid på en ridklubb i Israel, Liron Jockey Club.
 
Nu är unghästen mycket, mycket trött... Och vacker.
 
 
 
Börjar dagen med gott kaffe och lämnar över barnet till sin mormor och morfar. Grymt väder också. 
 
 
Sen vidare till kund, friska hovar på snäll och glad häst som behövde få lite kortare tår och bättre balans bara. Så skönt när jag varit med om massa galna rehabfall tidigare... Snäll och trevlig ägare med så det blev ett långt och givande besök. Selfie från min "nördposition".
 
 
Hovarna hade häl. Halleluja. Ingen hemsk tådubbning heller. Vi jobbar på att få ner tån i lagom takt. Höger bak:
 
 
Sen plocka upp glatt barn som däckade i bilen, komma hem till dukat bord, grillmat och folköl i riktig tropikvärme.
 
 
Och sen....
 
Fick jag sitta och bli runtledd på min unghäst! Och han var hur cool som helst, så sen gick vi en liten promme också. Fortsatt hur lugn som helst. Mest intresserad av gräset...
 
 
Det här är inte en putsad "fin för bloggen"-story. Ibland kommer bra dagar, på riktigt 💖!
 
 
 
 
 
 
Talle som är svart blir väldigt besvärad av bromsarna, och de skiter ju som bekant i myggmedel och flugtäcken blir snarare en bromsfälla. 
 
Men hur gör vildhästar då?
 
Jag hämtade lera från sandgropen och geggade på.
 
Hela veckan så har Talle sprumgit mellan ligghallarna, desperat viftandes och bitandes trots täcke, spray, bromsfälla och myggslukare.
 
Nu står han i solen, med stilla svans och sover.
 
Gott betyg.