Jag hade först tänkte slänga dessa bilder. Jag är oerhört självkritisk, och när man börjar granska en bild så kan man lätt bli galen för att man hittar tusen "fel". 
 
Tack och lov så var jag på Monika Sanders-kurs i helgen och fick en uppfräschning. Det vill säga, en uppfräschning i sättet jag ser på mig själv. En gör så gott en kan utefter de förutsättningar en har och en funktionell sits är alltid viktigare än en snygg sits.
 
 
Jag trodde att det var helt enkelt jag som var otränad, fet och ful och fel... Men det är nog så att utefter de förutsättningar jag har fysiskt, och hur Talle är byggd och i vilken kondition han är, så är hur jag sitter på dessa bilder och hur han rör sig något att vara nöjd över. Det fungerar för mig (jag får inte ont och kan följa med i Talles rörelser) och det fungerar för Talle (han får inte ont, kan röra sig ok i alla gångarter, trots hans kroppsliga besvär, och mår bättre efter ridturen än före).
 
Så det är dags att sluta hacka på mig själv. Vi hade roligt! Det kändes bra för oss båda. Då är bilderna av det något att vara stolt över.
 
(kanske möjligtvis att kamerahållaren kan få skämmas lite över bristen på fokus... nej jag skojar! Givetvis är jag tacksam! Hah. Det är hårt jobb att ändra sin attityd till världen och en själv...)
 
 
 
 
 
Känslan när unghästen som var så förbenat hopplös i vintras att jag helt enkelt lät Talle ta över fostringen i ett halvår, plötsligt kan gå som folk, stå i stallet som folk, bli sadlad som folk, och bli riden som folk!
 
"Det här var väl ingen big deal" sa Arthur. "Utom bett, det kan du glömma. Repgrimma blir bra."
"Den där Talle är lite långsam bara - jag kanske ska gå först nästa gång?"
 
Kärleken, tacksamheten, svämmar över. Vi var ett så himla bra team allihopa i helgen, Talle, min vän Therese, Arthur, jag, och idag även min trygga "född till hästproffs"-sambo. Det blev inga konstigheter liksom. Bara upp och sitt, ut och rid.
 
Att bilderna ser ut som dom gör är för att min kära sambo även höll i fegsnöret.
 
 
 
 
Lite prylnörderi-info:
Sadel: Sensation Ride English Trail, i Sverige kallas den ofta G3
Stigbyglar: Barefoot
Sadelgjord: Cheval
Pad: Barefoot Physio med egna inlägg av viskoelastiskt skumgummi ca 2cm
Schabrak: Pessoa
Tröja: Nostalgitröja från min tid på en ridklubb i Israel, Liron Jockey Club.
 
Nu är unghästen mycket, mycket trött... Och vacker.
 
 
 
En av de mentala biverkningarna av att ha ägt en introvert och multisjuk häst är hästhypokondrin. Fångesten. PSSM-nojan. Minsta lilla rynka ovanför ögat, minsta spänning i näsborren. Är han halt? Mår han dåligt? Är det fång?!!!
 
Det grundar sig helt enkelt i rädsla. Rädd att förlora sin häst, rädd att förlora pengar, rädd att vara med om den emotionella berg- och dalbanan som det innebär när ens häst blir sjuk eller skadad...
 
Och det värsta med rädsla är att den kan hindra en från att göra det som faktiskt behövs för att hålla hästen frisk.
 
Talle har lärt mig otroligt mycket, men jag tror att det allra viktigaste är faktiskt att rörelse är essentiellt för läkning. Givetvis ska hästar med vissa skador stå stilla ett tag, men för att hästen ska bli frisk så måste den få bli funktionell. Den måste få röra på sig.
 
En bra lösdrift räcker långt, men inte hela vägen. Det är inte alla hästar som härjar runt i hagen, och framförallt så är det inte alla hästar som klarar av att röra sig på ett bra sätt själva. Hur konstigt låter inte det? Men jo, ibland så är människostyrd motion faktiskt bättre än häststyrd motion. Hästar är bränslesnåla av naturen - de rör sig ekonomiskt. De skyddar sina skador och hushåller med energin från maten de har ätit. Givetvis finns det undantag, det finns alltid undantag. Vissa hästar är fantastiska på att gymma i hagen. Och vissa ridturer borde aldrig blivit av... hellre ingen ridning alls än ridning i spänning. Ridningen ska inte vara en kamp, det ska vara ett samarbete, ett härligt träningspass för båda.
 
Talle har artros och har haft det kämpigt med understuckna trakter och platt sula. Vi köpte han som sällskapshäst i höstas men det blev extremt tydligt efter några månader att pensionen höll på att ta livet av honom. Han utvecklade till och med en karprygg. Jag pratade med veterinären och min hovis, bokade en tid och började i väntan på den att handpromenera han dagligen. Inom 3 veckor så hade karpryggen försvunnit och han mådde betydligt bättre. Efter att jag började rida han så började hovarna räta på sig, han fick mindre och mindre ont och nu i somras kunde han till och med vara lånehäst på en dressyrkurs. Hovarna är inte längre utflutna och understuckna. Strålarna börjar bli starkare. Vi rider barfota i alla gångarter, på grus, i avslappnat tempo... bootsen åker på när vi ska ut på lite tuffare grus eller turer med mycket galopp. Inte för att han ömmar, utan som slitageskydd och extra stötdämpning.
 
Ja, dieten är viktig och verkningen är viktig och en shysst lösdrift är viktig. Men utan motionen så hade han aldrig blivit så bra som han är idag. Alla kroppar behöver röra på sig för att fungera.
 
Det jag vill ha sagt är:
 
Sluta noja. Ut och rid. Rid med lyhördhet och empati, ställ inte krav som din häst inte kan klara av och ignorera inte smärtsignalerna. Men låt inte din rädsla hindra dig från att prova - sitt upp! Du lär märka om hästen vill att du ska kliva av ;). Rid med avspänd hand, avspänd och djup andning, men bär dig själv lika bra som du vill att hästen ska bära dig. Se vad som händer.
 
Avslappnad rörelse är otroligt läkande för både häst och ryttare.