En av de mentala biverkningarna av att ha ägt en introvert och multisjuk häst är hästhypokondrin. Fångesten. PSSM-nojan. Minsta lilla rynka ovanför ögat, minsta spänning i näsborren. Är han halt? Mår han dåligt? Är det fång?!!!
 
Det grundar sig helt enkelt i rädsla. Rädd att förlora sin häst, rädd att förlora pengar, rädd att vara med om den emotionella berg- och dalbanan som det innebär när ens häst blir sjuk eller skadad...
 
Och det värsta med rädsla är att den kan hindra en från att göra det som faktiskt behövs för att hålla hästen frisk.
 
Talle har lärt mig otroligt mycket, men jag tror att det allra viktigaste är faktiskt att rörelse är essentiellt för läkning. Givetvis ska hästar med vissa skador stå stilla ett tag, men för att hästen ska bli frisk så måste den få bli funktionell. Den måste få röra på sig.
 
En bra lösdrift räcker långt, men inte hela vägen. Det är inte alla hästar som härjar runt i hagen, och framförallt så är det inte alla hästar som klarar av att röra sig på ett bra sätt själva. Hur konstigt låter inte det? Men jo, ibland så är människostyrd motion faktiskt bättre än häststyrd motion. Hästar är bränslesnåla av naturen - de rör sig ekonomiskt. De skyddar sina skador och hushåller med energin från maten de har ätit. Givetvis finns det undantag, det finns alltid undantag. Vissa hästar är fantastiska på att gymma i hagen. Och vissa ridturer borde aldrig blivit av... hellre ingen ridning alls än ridning i spänning. Ridningen ska inte vara en kamp, det ska vara ett samarbete, ett härligt träningspass för båda.
 
Talle har artros och har haft det kämpigt med understuckna trakter och platt sula. Vi köpte han som sällskapshäst i höstas men det blev extremt tydligt efter några månader att pensionen höll på att ta livet av honom. Han utvecklade till och med en karprygg. Jag pratade med veterinären och min hovis, bokade en tid och började i väntan på den att handpromenera han dagligen. Inom 3 veckor så hade karpryggen försvunnit och han mådde betydligt bättre. Efter att jag började rida han så började hovarna räta på sig, han fick mindre och mindre ont och nu i somras kunde han till och med vara lånehäst på en dressyrkurs. Hovarna är inte längre utflutna och understuckna. Strålarna börjar bli starkare. Vi rider barfota i alla gångarter, på grus, i avslappnat tempo... bootsen åker på när vi ska ut på lite tuffare grus eller turer med mycket galopp. Inte för att han ömmar, utan som slitageskydd och extra stötdämpning.
 
Ja, dieten är viktig och verkningen är viktig och en shysst lösdrift är viktig. Men utan motionen så hade han aldrig blivit så bra som han är idag. Alla kroppar behöver röra på sig för att fungera.
 
Det jag vill ha sagt är:
 
Sluta noja. Ut och rid. Rid med lyhördhet och empati, ställ inte krav som din häst inte kan klara av och ignorera inte smärtsignalerna. Men låt inte din rädsla hindra dig från att prova - sitt upp! Du lär märka om hästen vill att du ska kliva av ;). Rid med avspänd hand, avspänd och djup andning, men bär dig själv lika bra som du vill att hästen ska bära dig. Se vad som händer.
 
Avslappnad rörelse är otroligt läkande för både häst och ryttare.
 
 
Du kanske har sett begreppet "Konsten i Ridkonsten" förut? Eller kanske funderat på "vadå ridkonst?"
 
Rid-Konst är något helt annat än att "bara rida". Ridkonst är att ta ridningen på allvar, att gå på djupet i att man verkligen vill börja lära sig att utöva rid-konst. På samma sätt som man kan lära sig att teckna, så tar det tid och engagemang och en hel del envishet. Vad betyder då konst för mig? 
 
För mig så är konst det som uppstår när tre element kommer samman: Teknik, Känsla och Meditation. Jag skriver en kort liten sammanfattning här som jag kommer bygga vidare på.
 
Teknik
ger oss verktygen vi behöver för att skapa. Det kan vara att lära sig olika sätt att se hur saker förhåller sig till varandra för att du ska kunna teckna av dom, eller det kan vara övningarna i en disciplin som hjälper oss att bygga upp hästens och människans kropp så vi får de fysiska förutsättningarna vi behöver för att kunna dansa tillsammans. Utan tekniken kan vi ha hur mycket känsla vi vill, vi kommer ändå bara att "lalla runt". Det har förvisso sin poäng det med och vi behöver nog ofta tillåta oss att "lalla" mera, men det är inte konst för den sakens skull. Vissa av oss har lättare för den tekniska biten och svårare för känslan, eller tvärtom. Och vi har dessutom olika sätt som vi lättast lär oss teknik. Jag är själv en "teknikälskare" och behöver öva mer på min känsla. Akademisk Ridkonst innehåller många tekniska övningar.
 
Känsla
är precis lika viktigt som teknik, eftersom tekniken bara till viss mån kan lära oss läsa av hästen och vår egen kropp. Vi behöver lära oss att våga känna och lita på magkänslan (intuition), lita på våra känslor (emotioner), och även öva upp och lita på vårt fysiska känselsystem. Alla dessa är en del av "känsla". Känsla är dessutom det som ger improvisation, när vi vågar sätta ihop det vi lärt oss via tekniken och låter känslan av två individer som jobbar tillsammans börja styra. Jag är väldigt glad för att "min" akademiska tränare Monika Sanders även pratar mycket om känsla och känslor, för det behöver jag. Att jag behöver öva upp min känsla är även anledningen till att jag går på kurser i Kraftskapande Ridkonst, eftersom Ewa Schaeder tar upp känsla och känslor på ett väldigt intressant sätt.
 
Meditation
kanske du undrar varför jag tagit med. Jag har lite svårt att sätta ett bra "inte-för-flummigt" ord på det, så för tillfället kallar jag det för meditatativt tillstånd. Personligen upplever jag detta lättast när jag sitter och tecknar en lång stund, och allt runtomkring börjar rinna undan, fokuset ökar, och helt plötsligt så är man "där". Den mentala platsen man letar efter när man mediterar, där man bara ÄR och låter allt VARA och uppnår ett speciellt fokus. När du kan ta dig till den platsen samtidigt som du umgås med hästen börjar det hända väldigt spännande saker. Och det är dit hästen alltid vill att du ska ta dig för att du ska vara redo på att kommunicera med hästen. Det är där hästen befinner sig nästan jämnt, hästar är experter på att bara "vara med fokus". Att lära sig ta sig till den här punkten är för övrigt teknik, och det finns många olika. Rörelserna i yoga och kampsporter som Aikido är båda till för att lära dig ta dig "dit", och rörelserna i dressyrprogrammet borde vara det / har varit det.
 
Om du har känsla och du har teknik men du är helt sönderstressad och ofokuserad så kommer du inte kunna skapa ett jota. Möjligtvis kommer du "skapa" kaos och frustration hos både dig och hästen. Och det är inte alla dagar du kommer ha alla tre nycklarna på plats, men genom att vara medveten om dom så kan du sträva efter att nå dit. Jag tycker att det är lika viktigt att jobba på alla tre, men att det kan vara en bra idé att fokusera på en i taget i början. Och det meditativa tillståndet kan du öva på även när du är hemma.
 
Jag brukade ha mycket lättare att uppnå det här tillståndet. Att jag slutade leta efter det tror jag är både orsakat av och orsaken till min långvariga kamp mot depression. Jag ska framöver ge mig själv mer tid till att jobba med de olika teknikerna jag kan för att närma mig det meditativa tillståndet. Något så enkelt som att sitta med en blyertspenna och ett block och rita av något, tillexempel. Ett kort yogapass. Skotta snö ;).
 
Appropå ridkonst och konst, ett boktips: