Känslan när unghästen som var så förbenat hopplös i vintras att jag helt enkelt lät Talle ta över fostringen i ett halvår, plötsligt kan gå som folk, stå i stallet som folk, bli sadlad som folk, och bli riden som folk!
"Det här var väl ingen big deal" sa Arthur. "Utom bett, det kan du glömma. Repgrimma blir bra."
"Den där Talle är lite långsam bara - jag kanske ska gå först nästa gång?"
Kärleken, tacksamheten, svämmar över. Vi var ett så himla bra team allihopa i helgen, Talle, min vän Therese, Arthur, jag, och idag även min trygga "född till hästproffs"-sambo. Det blev inga konstigheter liksom. Bara upp och sitt, ut och rid.
Att bilderna ser ut som dom gör är för att min kära sambo även höll i fegsnöret.
Lite prylnörderi-info:
Sadel: Sensation Ride English Trail, i Sverige kallas den ofta G3
Stigbyglar: Barefoot
Sadelgjord: Cheval
Pad: Barefoot Physio med egna inlägg av viskoelastiskt skumgummi ca 2cm
Schabrak: Pessoa
Tröja: Nostalgitröja från min tid på en ridklubb i Israel, Liron Jockey Club.
Nu är unghästen mycket, mycket trött... Och vacker.
