Jag insåg idag att det var fruktansvärt länge sen jag faktiskt kände peppen inför att plugga universitetskurser. Men nu känner jag mig redo och framförallt mer insiktsfull om min egen kropp och knopp. För tio år sen trodde jag att jag bara måste vara obotligt dum i huvudet och lat, men nu vet jag hur ett hypotyreos-skov kan påverka hela livet. Jag skulle kunna vara arg och bitter över att vården missade mig (och att det var jag själv som 10 år senare fick tjata om provtagning för  trots att jag var i stort sett sängliggande), men jag känner mig mest lite sorgsen. Sorgsen över försvunna år.
 
Men nu är nu och nu är mycket bättre än vad då någonsin var.
 
Och nu är det dags för SLU's kurs i Grovfoder. Dagens uppgift är att gå ut och nyckla (nyckla betyder att identifiera med hjälp av en speciell guide) några olika gräsarter - jag ska alltså gå ut och CSN-berättigat hänga i beteshagen. Kanske till och med ta med kaffetermosen? Bra måndag.
 
 
 
 
 
Jag hade först tänkte slänga dessa bilder. Jag är oerhört självkritisk, och när man börjar granska en bild så kan man lätt bli galen för att man hittar tusen "fel". 
 
Tack och lov så var jag på Monika Sanders-kurs i helgen och fick en uppfräschning. Det vill säga, en uppfräschning i sättet jag ser på mig själv. En gör så gott en kan utefter de förutsättningar en har och en funktionell sits är alltid viktigare än en snygg sits.
 
 
Jag trodde att det var helt enkelt jag som var otränad, fet och ful och fel... Men det är nog så att utefter de förutsättningar jag har fysiskt, och hur Talle är byggd och i vilken kondition han är, så är hur jag sitter på dessa bilder och hur han rör sig något att vara nöjd över. Det fungerar för mig (jag får inte ont och kan följa med i Talles rörelser) och det fungerar för Talle (han får inte ont, kan röra sig ok i alla gångarter, trots hans kroppsliga besvär, och mår bättre efter ridturen än före).
 
Så det är dags att sluta hacka på mig själv. Vi hade roligt! Det kändes bra för oss båda. Då är bilderna av det något att vara stolt över.
 
(kanske möjligtvis att kamerahållaren kan få skämmas lite över bristen på fokus... nej jag skojar! Givetvis är jag tacksam! Hah. Det är hårt jobb att ändra sin attityd till världen och en själv...)
 
 
 
 
 
Det händer så mycket mellan mig och Arthur nu att jag nästan blir åksjuk. Insikten att jag kan, jag vågar, jag vill. Sorgen över Balk ska inte hindra mig från att släppa in och verkligen lära känna Arthur (tack L ;) ). 
 
Arthur är så knasig, rolig, påhittig, smart, kommunikativ, godhjärtad (fast det blir lite kaosigt ibland)... hjärtat blir varmt. Det är en fantastisk känsla att känna igen. Jag längtar tills vi kan rida ut långt och länge tillsammans. Tills dess har vi så roligt som vi gör oss.
 
Och just det... jag glömde nästan... han är vacker. Gudomligt vacker.