Fyra år sen du kom in i mitt liv. Ett år sen du lämnade det, eller snarare, sen din kropp gav upp. Du lever vidare på så många sätt.
Saknar dig. Använder det du lärde mig. Låter din kämparglöd inspirera mig, varje dag.
Du finns alltid vid min sida, och jag önskar så att du fått fortsätta finnas i fysisk form. Jag vet att du hade tagit hand om Alice som den bästa jättelika barnponnyn någonsin. Du hade kunnat uppfostra bängelunghästar. Varit klippan i flocken - alltid vänligt inställd.
PSSM är den värsta mutationen jag vet - och PSSM-hästarna de ljuvligaste individerna. Min historia och djupa anknytning med en PSSM-häst är inte unik, hundratals andra berättar om liknande upplevelser i FB-grupperna. Det är hästar som när de får en människa som inser deras problem och börjar hjälpa dom blommar ut och är så hjärtekrossande tacksamma. Dom ger tusenfalt tillbaka fast deras kroppar värker.
Balk, jag saknar dig 😭💔
Kommentera