En av de mentala biverkningarna av att ha ägt en introvert och multisjuk häst är hästhypokondrin. Fångesten. PSSM-nojan. Minsta lilla rynka ovanför ögat, minsta spänning i näsborren. Är han halt? Mår han dåligt? Är det fång?!!!
Det grundar sig helt enkelt i rädsla. Rädd att förlora sin häst, rädd att förlora pengar, rädd att vara med om den emotionella berg- och dalbanan som det innebär när ens häst blir sjuk eller skadad...
Och det värsta med rädsla är att den kan hindra en från att göra det som faktiskt behövs för att hålla hästen frisk.
Talle har lärt mig otroligt mycket, men jag tror att det allra viktigaste är faktiskt att rörelse är essentiellt för läkning. Givetvis ska hästar med vissa skador stå stilla ett tag, men för att hästen ska bli frisk så måste den få bli funktionell. Den måste få röra på sig.
En bra lösdrift räcker långt, men inte hela vägen. Det är inte alla hästar som härjar runt i hagen, och framförallt så är det inte alla hästar som klarar av att röra sig på ett bra sätt själva. Hur konstigt låter inte det? Men jo, ibland så är människostyrd motion faktiskt bättre än häststyrd motion. Hästar är bränslesnåla av naturen - de rör sig ekonomiskt. De skyddar sina skador och hushåller med energin från maten de har ätit. Givetvis finns det undantag, det finns alltid undantag. Vissa hästar är fantastiska på att gymma i hagen. Och vissa ridturer borde aldrig blivit av... hellre ingen ridning alls än ridning i spänning. Ridningen ska inte vara en kamp, det ska vara ett samarbete, ett härligt träningspass för båda.
Talle har artros och har haft det kämpigt med understuckna trakter och platt sula. Vi köpte han som sällskapshäst i höstas men det blev extremt tydligt efter några månader att pensionen höll på att ta livet av honom. Han utvecklade till och med en karprygg. Jag pratade med veterinären och min hovis, bokade en tid och började i väntan på den att handpromenera han dagligen. Inom 3 veckor så hade karpryggen försvunnit och han mådde betydligt bättre. Efter att jag började rida han så började hovarna räta på sig, han fick mindre och mindre ont och nu i somras kunde han till och med vara lånehäst på en dressyrkurs. Hovarna är inte längre utflutna och understuckna. Strålarna börjar bli starkare. Vi rider barfota i alla gångarter, på grus, i avslappnat tempo... bootsen åker på när vi ska ut på lite tuffare grus eller turer med mycket galopp. Inte för att han ömmar, utan som slitageskydd och extra stötdämpning.
Ja, dieten är viktig och verkningen är viktig och en shysst lösdrift är viktig. Men utan motionen så hade han aldrig blivit så bra som han är idag. Alla kroppar behöver röra på sig för att fungera.
Det jag vill ha sagt är:
Sluta noja. Ut och rid. Rid med lyhördhet och empati, ställ inte krav som din häst inte kan klara av och ignorera inte smärtsignalerna. Men låt inte din rädsla hindra dig från att prova - sitt upp! Du lär märka om hästen vill att du ska kliva av ;). Rid med avspänd hand, avspänd och djup andning, men bär dig själv lika bra som du vill att hästen ska bära dig. Se vad som händer.
Avslappnad rörelse är otroligt läkande för både häst och ryttare.
Kommentera