Jag har inte skrivit på ungefär ett halvår. Ni som ser mig på Facebook vet förmodligen, eller har listat ut, att jag fick ta bort Balk.
Han blev sämre och sämre och till sist så checkade han ut från flocken (inte ens hans bästis Fordson brydde sig om honom längre) och då var det verkligen dags.
Han var så lugn den dagen. Fick äta gräs medans veterinären kom och skrev journal för försäkringsbolaget.
Lastbilen kunde inte komma förrän på kvällen men trots det var Balk inte nervös en sekund, han följde med mig dit vi skulle stå och sänkte huvudet för bulten. Det var.... extremt sorgligt. Men ändå en lättnad. Det kändes som ett enkelt beslut och även om sorgen är tung så är det en sorg som är okej. Jag var väldigt rädd för den här sorgen i våras, och det är extremt jobbigt att skriva det här, trots att det gått några månader. Han var en oerhört, oerhört speciell häst, verkligen min hjärtehäst. Det sista han lärde mig var att det är ok att sörja, att man kan ha sorg på ett rent och fint sätt, utan att gå sönder. Vilken otrolig individ.
Jag tog en häst på foder i höstas men lämnade tillbaks honom, jag kunde inte knyta an till han överhuvudtaget. Han var inte ens en blek kopia av Balk. Balk var i mitt hjärta, drog i det hela tiden. Det var en ynnest att få uppleva det, men...
Jag skriver det här inlägget pga att det diskuterats en del i Facebookgrupperna och även börjat komma upp annonser på PSSM1-positiva hästar. Skulle jag köpa en PSSM-häst igen ?
NEJ är mitt svar. Helt enkelt för att jag inte är emotionellt redo för det igen. Jag är inte ensam om att ha upplevt den oerhört starka anknytningen till en sån här häst, hur man lever för dom, våndas över varje sekund som de visar smärta, ständigt ifrågasätter sig själv, skuldbelägger sig själv, det finns alltid mer man hade kunnat göra. Mer pengar man hade kunnat ösa in på tillskott, massage, specialhö, haglösningar, smärtstillande och så vidare. Det är en oerhörd stress och det är oerhörda summor pengar och tid som man får lägga.
Om jag i framtiden äger en gård där det finns ett sandat och grusat paddock paradise (haglabyrint/spårsystem) helt utan växtlighet, samt en skrittmaskin under tak, och helst även ett ridhus, så hade jag kunnat fundera på att ta mig an en till PSSM-häst, GRATIS.
Balk kostade oss i runda slängar 3000kr extra varje månad endast relaterat till PSSM-en (inte uppstallning, grovfoder, hovar). På ett år har jag alltså lagt vad det kostar att köpa en frisk häst, på att hantera min sjuka hästs sjukdom. Och jag gjorde det här på en ganska tight budget, det hade utan problem gått att lägga mer än dubbelt så mycket för att möjligtvis få han att må lite bättre, ett litet tag till.
TÄNK EFTER FÖRE.
Det är en fantastisk resa, på ett jobbigt sätt. Om du vill få uppleva det, köp en PSSM-häst och lägg ner ditt hjärta och själ och mer än hela din plånbok.
Men om du inte är redo det, eller snarare, om du har självbevarelsedrift och ekonomiskt sinnelag, gör det inte.
Enda undantaget skulle jag vilja säga är en äldre häst som är positiv, men som varit symptomfri hela sitt liv och du har möjlighet att ta hasten på foder först. Det är inte alls ovanligt att hästarna är symptomfria upp till 10-12 års ålder och sen börjar helvetet.
Gör ett informerat val, det finns inget rätt eller fel,
men var redo på att du aldrig kan vara nog redo för en sån här resa.
Kommentera