Det händer så mycket mellan mig och Arthur nu att jag nästan blir åksjuk. Insikten att jag kan, jag vågar, jag vill. Sorgen över Balk ska inte hindra mig från att släppa in och verkligen lära känna Arthur (tack L ;) ). 
 
Arthur är så knasig, rolig, påhittig, smart, kommunikativ, godhjärtad (fast det blir lite kaosigt ibland)... hjärtat blir varmt. Det är en fantastisk känsla att känna igen. Jag längtar tills vi kan rida ut långt och länge tillsammans. Tills dess har vi så roligt som vi gör oss.
 
Och just det... jag glömde nästan... han är vacker. Gudomligt vacker.
 
 
 
 
Oväntat.
 
Skulle bara flytta minnessakerna över Balk och Loke. Tårarna började rinna. Sorgen känns fortfarande färsk, men det är snart ett år sedan. Jag tänker inte på den till vardags men det påverkar min relation till Arthur och Talle genom att jag inte har kunnat knyta an lika hårt till dom ännu. Och ärligt talat så vet jag inte om jag vill.
 
Det jag var med om med Balk var underbart och fruktansvärt. Vackert och sorgligt. Utvecklande... Men jag har insett att det är möjligt att växa i långsammare takt, utan samma smärta.
 
Jag önskar alla att få uppleva det samtidigt som jag önskar att alla slipper.
 
Och Lokes död var sorglig på ett sätt som jag verkligen hoppas att alla slipper. Från "gammpöjk" utan ledhyfs till att en lätthanterlig, glad, livlig liten kille som var redo att börja leva livet, och han gjorde mig så oerhört glad varje dag. Han fick en allvarlig sårskada där ytliga böjsenan var helt av och djupa söndertrasad. Avlivades på klinik samma dag. 
 
Förra sommaren slutade i sorg, helt enkelt. 
 
 
 
Känslan när unghästen som var så förbenat hopplös i vintras att jag helt enkelt lät Talle ta över fostringen i ett halvår, plötsligt kan gå som folk, stå i stallet som folk, bli sadlad som folk, och bli riden som folk!
 
"Det här var väl ingen big deal" sa Arthur. "Utom bett, det kan du glömma. Repgrimma blir bra."
"Den där Talle är lite långsam bara - jag kanske ska gå först nästa gång?"
 
Kärleken, tacksamheten, svämmar över. Vi var ett så himla bra team allihopa i helgen, Talle, min vän Therese, Arthur, jag, och idag även min trygga "född till hästproffs"-sambo. Det blev inga konstigheter liksom. Bara upp och sitt, ut och rid.
 
Att bilderna ser ut som dom gör är för att min kära sambo även höll i fegsnöret.
 
 
 
 
Lite prylnörderi-info:
Sadel: Sensation Ride English Trail, i Sverige kallas den ofta G3
Stigbyglar: Barefoot
Sadelgjord: Cheval
Pad: Barefoot Physio med egna inlägg av viskoelastiskt skumgummi ca 2cm
Schabrak: Pessoa
Tröja: Nostalgitröja från min tid på en ridklubb i Israel, Liron Jockey Club.
 
Nu är unghästen mycket, mycket trött... Och vacker.