Det händer så mycket mellan mig och Arthur nu att jag nästan blir åksjuk. Insikten att jag kan, jag vågar, jag vill. Sorgen över Balk ska inte hindra mig från att släppa in och verkligen lära känna Arthur (tack L ;) ). 
 
Arthur är så knasig, rolig, påhittig, smart, kommunikativ, godhjärtad (fast det blir lite kaosigt ibland)... hjärtat blir varmt. Det är en fantastisk känsla att känna igen. Jag längtar tills vi kan rida ut långt och länge tillsammans. Tills dess har vi så roligt som vi gör oss.
 
Och just det... jag glömde nästan... han är vacker. Gudomligt vacker.
 
 
 
 
Oväntat.
 
Skulle bara flytta minnessakerna över Balk och Loke. Tårarna började rinna. Sorgen känns fortfarande färsk, men det är snart ett år sedan. Jag tänker inte på den till vardags men det påverkar min relation till Arthur och Talle genom att jag inte har kunnat knyta an lika hårt till dom ännu. Och ärligt talat så vet jag inte om jag vill.
 
Det jag var med om med Balk var underbart och fruktansvärt. Vackert och sorgligt. Utvecklande... Men jag har insett att det är möjligt att växa i långsammare takt, utan samma smärta.
 
Jag önskar alla att få uppleva det samtidigt som jag önskar att alla slipper.
 
Och Lokes död var sorglig på ett sätt som jag verkligen hoppas att alla slipper. Från "gammpöjk" utan ledhyfs till att en lätthanterlig, glad, livlig liten kille som var redo att börja leva livet, och han gjorde mig så oerhört glad varje dag. Han fick en allvarlig sårskada där ytliga böjsenan var helt av och djupa söndertrasad. Avlivades på klinik samma dag. 
 
Förra sommaren slutade i sorg, helt enkelt.